Ska ingen komma och hjälpa mig?

Audhumble skrev ett så jäklans bra och tänkvärt inlägg. 

Casey

Ketchupmamman skriver om Casey i en krönika på aftonbladet.

Jag hade inte sett videon om Casey och mobbaren som det pratas om så passade på att kolla.
Min första tanke var "HA! Fy fan där fick den jävla ungen vad han skulle ha!", men sen å andra sidan så håller jag med Ketchupmammans resonemang:

"I USA finns ett flertal exempel på folk som väntat för länge med att ge igen. De har väntat så länge och inte haft Caseys fysiska övertag, att de tagit till andra knep. Vapen. Och de har gett igen på mobbarna, på lärarna som inte såg, på skolan som inte hjälpte och på andra som bara råkade vara i vägen. Och slutligen har de gett igen på sig själva. Skjutit sig själva för de vet att det finns inget liv efter det de gjort.

För Casey finns det fortfarande ett liv. Men hur hade han mått i dag om han råkat döda eller skada en annan pojke för livet?"

Känner fortfarande starkt för min första reaktion. Men det ger fortfarande ingen lösning på problemet. Möjligt att just den killen inte kommer att gå på Casey igen men det förhindrar och stoppar inte andra mobbare från att gå på andra. Det ger ingen lösning på några problem.
Varför tror ni att den lille killen gav sig på en kille som tydligt är så mycket större än vad han själv vad?
Gruppdynamik. Hävda sig och visa sig starkare. Inte tusan var det pga en ful tröja, glasögon, personens namn eller vad de nu kan vara som så många försöker få till är anledningen till att barn (och vuxna) blir mobbade.
Problemet bland mobbare och mobbade ligger inte hos den mobbade utan hos den som mobbar.
Den som behövs jobbas med och som behöver stöd är den som mobbar, inte den mobbade (som iofs och kan behöva stöd).

(Btw... vem tror ni fick mest skit från lärare och andra ansvariga?)

Toddlers and Tragedies

Bläddrade bland kanalerna och hamnade på TLC, inte visste jag att vi kunde få in den. Lucky me för nästa program e Cake Boss ;)

Men nu är det Toddlers & Tiaras. Fy fan säger jag bara!!
En liten liten kille (vi snackar månader alltså) som dom beskriver med "his ambition; to grow up" Nästa kille, lite äldre "His ambition; to make lots and lots of money", allvar pojken kan ju knappt öppna munnen.

Sen en liten flicka (4 år) som dom testade nån klänning o smink på, "Mummy it hurts". Vafan!! o som senare efter att ha varit på scenen utbrister "I rocked that stage!"

Hur kan man ens tänka tanken på att utsätta sina barn för något sådant?!
Det är ju inte som att ungarna kommer en dag och säger "Mamma jag vill ägna all min lediga tid åt 'pageants'!". O absolut inte det små månaders gamla barnen.
Varför gör man nåt sånt? Vad vill man uppnå? Vad vill man lära sina barn?

Barnen ser ju ut som små docker. Och när det är dags för "outfit of choice" o "talent" så kommer många av dem ut i små minimala kläder, gärna sexiga också, dansandes (bortsett från pojkarna då såklart) och självklart dansar mammorna med i publiken och visar sin dotter hur hon ska göra.

Kostar skjortan gör det med! Har sett dokumentärer tidigare där föräldrarna (läs mamma, för det 90% enbart mammans idé) läggar ut flera tusen i månaden och ibland så pass mycket att det påverkar familjens ekonomi i övrigt.

Till Lily

Jag förväntar mig inte att få en massa saker till Lily nu när hon är på väg.
Jag önskar mig inget till henne, jag kräver inget, men där emot vet jag att det är många som gärna vill ge saker, kläder etc till henne.
Därför säger jag detta nu, så är det sagt.

Jag vill inte ha en massa rosa saker, en massa med barbie (o absolut inte Bratz!) eller annat gullinutt på. Inget överdriver flickigt, inga volanger överallt, inget med Pippi på heller för den delen. Inga ursöta klänningar med volanger och spets. Inga rosetter. Jag vill inte ha böcker om prinsessor som blir räddade av prinsar och liknande.
Precis som att om hon hade varit en liten pojke istället så hade jag inte velat ha en massa tuffa saker till honom, inget svart och mörkblått, inga tuffa bilar osv.

Varför?

Jag vill inte att hon ska bli dömd efter hur hon ser ut.
Jag vill inte att det mesta hon ska få höra är hur söt hon ser ut, vilken fin klänning hon har på sig, hur tyst, lugn och snäll hon är osv osv.
Kläder till flickor är anpassade till lugna, tysta omhändertagande lekar. Det är föråldrade synssätt på män och kvinnors roll som präglas redan under barndomen.


Så vad vill jag då för henne?
Jag vill att hon ska få vara sig själv, inte bara en roll som redan bestämt för henne. Bestämmer hon sig senare, när hon är stor nog att välja själv, att hon vill ha en massa rosa, gullinutt, barbie, docker osv då får hon de. Men jag tänker inte pracka på henne de redan, utan vill ha neutrala saker.

Så vad funkar då?
Färgglada härliga kulörer, sådana som man blir glad av. Saker, prylar och kläder som man inte genast tänker flicka/pojke när man ser dem.

Jag kommer skriva mer om det här, var så säker.
Det här med Genus kommer vara svårt, inte minst för mig, man är ju så inpräntad med dessa förbaskade roller från media och samhället runt omkring en. Men jag vill inte att det ska behöva vara så, jag vill inte att mina barn ska behöva pressas in i dessa roller och med de förväntningar och kraven som kommer med dem.
Det här är nya tankar även för mig, men det har dykt upp nu i samband med att Lily är på väg och jag vill ju ge henne det bästa förutsättningarna som kan ges.

Angående uppfostran och de olika (köns)rollerna vi ger barn

Stod o väntade på bussen i morse, ovanligt länge t o m eftersom bussafan var förtidig o körde ifrån mig (o alla andra med för den delen).

En mamma som brukar stå där o vänta med sina två barn, en dotter som jag gissar är på sina/sitt sista år på dagis och en son som nyligen börjat skolan, var där igen denna morgon. I vanlig ordning med luren i högsta hugg dvs mindre uppmärksamhet åt barnen.

Båda barnen 'ganska' lugna till en början, ett tu tre började de puttas och småslåss. Mamman är knäpp tyst. Rätt vad det är tar hon tag i flickan och ryter åt henne att var lugn. "Men .... började".
Dom håller sig i skinnet i 4 sekunder, sen börjas det igen. Jepp.... sonen börjar. Puttar, grimaserar hon puttar tillbaka, han mycket hårdare o höjer armen som för att slå. Allt ändå med viss lek.
Mamma greppar tag i flickan igen, "Nu är du lugn! Sluta slåss!"  "Men .... började" "Ja men du behöver inte fortsätta".
Lugnt i några sekunder till. Sonen börjar Igen med att putta på sin syster o så e de igång igen. Vid ett tillfälle håller hon upp foten för att hålla honom på avstånd, varpå han sparkar henne på foten. "Vad gör du?" väser mamman fram, o Dottern svarar... Dottern...Vem var det som sparka egentligen? Är hon så van vid att det är hon som får tillsägelser att även när det är riktigt mot hennes bror så reagerar Hon?

Under hela denna tiden fick sonen en liten lugn tillsägelse medans dottern blev fasthållen och ordentligt tillsagd.

I mina ögon och öron är det här desamma som att flickor ska vara tysta och lugna medans pojkar förväntas hålla liv och hitta på bus. Han är pojke och förväntas vara busig, förväntas puttas, bråkas, osv.
Hon som flicka ska inte vara högljud och busig och bråka med storebror.

Det är inte okej. Samma handling ska bemötas lika, oavsett vem där är som utför den.
Dessutom var det han som startade upp de, det var han som tog steget vidare att sprakas istället för att puttas. Dock inte sagt att hon är oskyldig (när han slutligen satte sig i ett hörn i busskuren så försökte hon få tag på honom igen o retas/tetas).

Men! Samma handling ska bemötas lika, oavsett vem där är som utför den.