Grannar

Jag har grannar som aldrig kan hålla tyst.
Ungarna bråkar, skriker, har fester, mamman får utbrott o skriker så hela kvarteret hör, stönar så ron jeremy rodnar när hon har manligt besök och sen ovanpå det har hon mage att klaga på grannen nedanför när deras 15 månaders någon enstaka gång gråter.

Må kanske vara gravidhormonerna men ibland vill jag bara gråta när jag hör dem, får man aldrig lugn och ro?

Andreas var över rätt ofta i början när dom flyttade in, då skylde hon på att dom inte bott i lägenhet tidigare och inte lärt sig att man måste hålla en lägre nivå. Urkass ursäkt.
Alla som bor med gården åt samma sida som henne känner till hennes ekonomiska problem, strul med pappan till barnen och hennes ovilja till att jobba och hellre slösar pengar. Hur då undra ni. Jo hon talade högt och tydligt om det på balkongen med vänninor/telefon/exmake i somras. Inte för att det egentligen hör hit, men mest för att ge en fingervisning om hur fruktansvärt diskret och stabil människan är.
Är det konstigt att man blir trött? Är det konstigt att man vill flytta?

Jag har inte ringt och klagat hos hyresvärden ännu. Vill hellre gå över och tala med dem först, vilket jag inte gjort. För att precis sekunden innan det brister och jag ska gå över, var eviga gång, blir det tyst och lugnt.
Suck...