Just nu känns det som om nästan vad som helst kan få mig att gråta, jäklans preggo-hormoner.
I förrgår, när vi var och så Harry Potter och dödsrelikerna, fick jag verkligen kämpa för att inte börja stortjuta i slutet av filmen.
Samma sak tidigare under dagen då det var helt omöjligt att hitta någonstans att fika eftersom det fanns inte ett ledigt bord var jag än vaggade fram. (till slut hittade jag iaf ett litet café med jättegullig personal, men som dessvärre än inte hade en aning om vad chai-latte var och gav mig nån chai-te variant istället.)
Jag oroar mig jättemycket för alla de möjliga saker, sånt där som andra tänker "de händer inte mig". De går jag och tänker på alldeles för ofta och oroar mig för att det ska hända, och kan då även gråta floder över de.
Tanken på Andreas pappa, som gick bort nästan 10 år innan Andreas och jag träffades.
Djurmisshandel. Försök ni se Earthlings utan att fälla en tår, eller hundra.
4 comments:
En stor kram till dig och Välkommen till klubben. När jag väntade martin stortjöt jag för att krusärsbuskarna stack mig. Jag tjöt så mycket att maken trodde att något allvarligt hade hänt.
Brölar lika mycket oxå!
Jag kommer ihåg när jag väntade dej Jenny och jag en dag satt på golvet framför kylen och stortjöt för att jag hade tappat taget om en burk så att den lilla glashyllan i kylen gick mitt itu, Tommy todde att jag hade skadat mej. Eller när jag inte kunde öppna en plastpåse, eller pappkassen som inte ville bli vikt som jag ville, eller bara för att jag kände mej så trött nån dag. Jag känner så väl igen det, det bara hör till.
ps. saknar dej ds.
kram
mamma
Usch och fy. Jag har en känsla av att jag kommer ha många sådana incidenter de kommande veckorna.
Saknar dig med mamma.
Skönt att ni kommer upp här nu snart. :)
Kram
Skicka en kommentar